denna låt beskriver allt just nu. 

and i am feeling so small, it was over my head

i know nothing at all

and i will stumble and fall, i'm still learning to love, just starting to crawl

say something i'm giving up on you

i'm sorry that i couldn't get to you

anywhere, i would have followed you

say something i'm giving up on you

and i will swallow my pride, you're the one that i love

alla som sårat mig och visat sig vara idioter har fått mig att känna mig död. man gör väl det, eftersom att man byggt upp förtroende, man har byggt upp hopp, man har byggt upp något som personen som visar sig vara en svikare aldrig skulle förstå. om man litar på någon och blir sårad så klart att man gråter, gråter för att man trott på fel person, att man la sitt förtroende i fel persons händer. och om man tillexempel får veta att ens pojkvän/flickvän varit otrogen, då är det första jag tänker: lät han henne vila sitt huvud på sitt bröst? tog han på henne som han brukar ta på mig? viskade han kärleksfulla ord som han brukar göra till mig? kysste han henne på det sätt som får mig att smälta? är hon snyggare och sötare än mig? alltså allt sånt där går ju runt. jag har aldrig varit med om att någon varit otrogen mot mig vad jag vet iallafall.

men har däremot blivit djupt sårad. gav en person mer chanser än vad han var värd, han fick alltid tillbaka mig så lätt, efter varje gång han sårade mig så kom jag tillbaka lätt som en fjäder och låtsades som inget hade hänt. jag kunde gråta mig till sömns flera nätter i rad utan att han visste ett skit. jag hade så ont efter varje gång han sårade mig. jag trodde verkligen efter varje gång att han skulle förbättras och bli en bättre människa men fan heller.

jag kände väl på mig efter varje gång att han inte var värd chanserna jag gav honom men jag var så dum och barnsligt förälskad så. tror jag aldrig varit så kär förut. hade verkligen fått för mig att han var allt, att han var den jag inte skulle kunna leva utan så då fattar man ju varför jag bara ville dö efter varje gång han lämnade mig. och efteråt när man tänker hur jävla dum och lättlurad man var när man tänker efter hur många chanser man faktiskt gav till en idiot. han ljög även för mig, vart han var och vart han skulle, kanske inte var om så stora grejer, men ändå så att jag kände mig värdelös och oälskad. ibland undrar jag om jag ens betydde något för honom någon gång alls. det kändes som det iallafall, vissa gånger var verkligen dom bästa minnena i mitt liv. men efter varje gång han sårat mig så kändes allt falskt och fel och jag ville verkligen bara dö.

vad jag ville säga då var att ge inte för många chanser till en tjej/kille, en andra chans är väl alla värda men tänk efter flera gånger innan du ger personen en tredje chans. fast i dom förhållanden/relationerna jag varit i så har en andra chans eller tredje eller fjärde chans inte betytt ett skit. så tänk efter. är personen värd en andra chans? vill jag offra det och är det värt det? för ingen förtjänar att bli sårad, absolut inte av en lögnare eller idiot.

hoppas att inlägget inte var för onödigt eller drygt att läsa(för dom som orkade läsa allt). då ber jag om ursäkt.

hatar när ångesten kommer från ingenstans och trycker ner en till botten. man vet inte vart man ska ta vägen och man har ingen att luta sig mot.

du vet vem du är om du ens läser dethär. jag skriver det här för jag orkar verkligen inte skriva det till dig personligt. ta det som du vill. jag orkar inte svara på det du skriver, om att du ska ta självmord för att jag inte svarar, att du ska söka upp mig för att jag inte svarar, att jag är den enda som bryr sig om dig osv. det är inte bara du som har det svårt, som är ensam, känner sig hatad och som du säger. du säger att vi passar ihop, att det ska vara vi och att du vet det, att du är vuxen nog att veta att det bara ska vara så. du har så jävla fel för det ska inte på något sätt vara vi. jag gav dig några chanser i början men det tog inte länge förrän jag upptäckte att det var helt värdelösa chanser. du bodde där och är äldre än mig, jag vill inte ha en sån ''gammal'' kille, du är för desperat, för på, äcklar mig ibland och det finns så många gånger jag bara sagt saker för att göra dig glad, för att du skulle känna dig värd någonting, det tyckte jag var viktigast. det var som att du på något sätt drog med mig och styrde mig till att ge dig chanser. jag vet inte om jag någon gång tyckte om dig på riktigt eller gav dig chanser för egen vilja eller om det bara var du som fick mig att tycka så synd om dig så att jag gjorde i stort sätt som du sa. jag vet inte och därför vill jag inte svara på dina sms, det känns fel här i efterhand för jag vill inte bara dras med i din vilja bara för att jag tycker synd om dig, jag vill ha något äkta och något som jag vet finns. och när du skickar sms och ringer, det är ganska svårt att motstå bara för att jag tycker synd om dig och det är det som gör det så jävla falskt. och då kan man ju fråga, är det verkligen synd om dig eller är det bara du som fått mig att tro det? jag vet inte. men iallafall, jag vill inte att du hör av dig för jag vill gå vidare så att säga och inte bara gå efter din vilja. det varierar med om jag tycker om dig eller inte. men jag orkar ändå inte skriva med dig, svara på dina sms eller när du ringer för det känns som att hur vi än pratar, hur vi än försöker så går det inte utan att det känns fel för mig. det är absolut inget fel på dig, du är säkert en jättesnäll och underbar person men alla kan inte vilja ha alla. och att du som tvingar mig att vilja ha dig är något som förstört mig på något sätt för jag har som också fått för mig att det ska vara så än fast jag själv känner att det inte ska vara så. jag har tillochmed gråtit för att jag inte vetat hur det är på riktigt eller vad jag känner. och ibland får du mig på dåligt humör så att allt blir bara skit och då kan jag inte koncentrera mig på någonting. jag vet nu själv vad jag tycker om det hela och jag vill bara att du ska sluta höra av dig, seriöst för vi behöver inte varandra, än om du har fått för dig att jag är den enda. alltså lägg av att tro det, seriöst, för ditt eget bästa för om det verkligen vore så så skulle jag också känna så och jag har ingen lust att träffa dig för jag vet inte om jag vill ta den risken. vilken då risk? tänker du, risken att bli övertalad till något mer. jag orkar och vill verkligen inte. jag kanske är en konstig människa och du kanske inte fattar ett skit men hör inte av dig mer för det tjänar inget till, någon gång kanske du inser och fattar att jag aldrig kommer att svara. gå vidare och sluta larva dig, visa att du verkligen är så gammal som du är. man vet inte vilka konsekvenser det blir om du fortsätter så inga frågor på detta utan visa mig bara för en gångs skull. 

om det är så fruktansvärt jävla lätt att hitta på så mycket, fejka allt som känns så äkta, hitta på en historia som verkar så jävla trovärdig. då vill jag inte leva längre + att jag inte skulle fatta varför du valde just mig.

det är svårt för mig att tro att du kan göra något sånt när jag tycker så illa om mig själv,

du förstår dig inte på ångesten jag får kämpa emot varje dag eller hatet mot livet jag får ta mig igenom varje dag,

du förstår inte hur mycket jag önskar varje natt att jag inte ska behöva vakna på morgonen,

nätterna jag inte hamnar i gråt är dom nätterna när tankarna inte dödar mig och äter upp mig innifrån,

när min själ inte skriker att få komma ut, när jag nöjer mig med att vara ensam, när jag inte vill ha någon i min närhet men varför ska det kännas så ensamt när jag ändå inte vill ha någon hos mig?

ibland gråter jag även för att allt känns så jävla hopplöst redan innan jag började tänka.

ibland vet jag inte om jag lever eller om jag bara andas.