bilder från dagen/kvällen som i stort sätt inte blev så många, heh.

finner inga ord på hur jävla underbar du är än fast du är en stor fucking idiot

jag vet inte vad jag gör eller vars jag ska ta vägen om det inte ska vara såhära

det gör ont att ha känslan inom sig att det kanske inte ska vara som det är

vet inte hur jag ska hantera det, det känns bara omöjligt allting

   jag gör saker men ingen blir nöjd

jag utsätter mig själv för fara men ingen bryr sig

ibland tror jag inte på hoppet och vågar inte tro

har bara velat hoppa men har aldrig gjort det

hört skratt bakom min rygg men bara gått därifrån

slagits mot ångesten när den dyker upp varenda natt då jag är ensam

låtsats att jag varit modig när jag egentligen varit nära till att skita på mig

velat fara ut ur min egna kropp för att jag inte orkat mer

hört röster i mitt huvud som sagt att dethär är min sista dag här på jorden

varit rädd för att jag inte kunnat kontrollera mig själv

alla är emot en är känslan och man vill inte vara kvar

allting är bara borta och man vet inte vem man är längre

det gick bra där borta på tannberget idag, fast långtråkigt var det så jag fick sluta en halvtimme tidigare för att jag pallade inte mer så att. folk sprang runt och kastade snöbollar/snö på varandra, ibland önskar jag att jag också var en sådan, men vissa gånger går det bara inte, som idag då. jag hatar mig själv, för den jag är och hur jag ser ut, ja alltså allt. jag tänker ofta på varför jag föddes? känns som om det inte var direkt värt. är jag ivägen? är jag för tråkig? ska jag gå eller ska jag vara kvar? det känns bara inte bra. ibland önskar jag att jag var någon annan, att just jag inte fanns. att jag måste ändra på mig för att passa in bland alla andra, men det är inte det lättaste. det är inte heller det lättaste att hitta sig själv, jag tror nog att ingen människa, iallafall inte i min ålder har hittat själv ännu. ibland tror jag att jag inte kan vara i närheten av andra människor utan att vara ivägen eller hatad. det känns som om alla hatar mig, alla tittar snett, alla vill bara att jag ska bort. då drar jag väl då, okey, då drar jag åt helvete om det är de ni vill. jag kan gråta på kvällarna/nätterna för att jag inte vågade just då det var läge på dagen, gråta tills jag somnar och önska att jag aldrig vaknade mer, allt blir som bara kaos och allt är mitt fel. jag orkar inte, jag tål inte mer men det är som om jag inte fattar det ens själv.

VILLE BARA SÄGA DET ATT JAG ÄR KÄR!

ibland undrar jag varför du ler mot mig. har jag gjort någonting bra eller sa jag något som var humoriskt?

du ler snabbt och sedan tittar du ner i marken och låtsas som ingenting,

som att jag inte fanns där längre, som att jag blev luft.

min själ söker upp din och tar ett hårt grepp, ditt intre är starkt och drar sig låss.

som om du inte vill att jag ska finnas, som om du ber mig att dra åt helvete.

jag ser dig fortfarande men du ser inte mig eftersom att jag har gömt mig där du inte kan se mig.

du tittar snabbt bakåt.. är det för att du ska se om jag än finns kvar?

du vill ju inte ha mig, ditt intre sliter sig låss.

det var då först jag insåg att det var värt att kämpa.