kommer leva resten av mitt liv som halv. 

hur kan det komma sig att jag tror att det finns hopp? 

allt är så jävla fuckat redan.

jag har ingen chans att få det som jag verkligen vill, det är inte lönt att hoppas för det finns verkligen ingenting som får mig att tro på någonting överhuvudtaget. allt är hopplöst. allt är fuckat.

det enda jag ville var att det skulle bli bra, att allt skulle lösa sig, men det är bara jag som försöker. orkar fan inte mer. känns verkligen som om det inte finns något hopp längre. det är så över så det finns inte.

jag har huvudet på ditt bröst och hör dina hjärtslag

jag blundar och kysser din hals och känner din doft

jag stryker min hand genom ditt hår och känner att du är nära mig

när jag ser dig le vill jag le med dig

att ha dig i min närhet kan vara det finaste jag vet

du ler som en idiot och verkar så jävla glad då du berättar

men du fattar inte hur ont det gör för mig att höra

jag tappar kontrollen av smärtan, vet inte hur jag ska bete mig så jag spelar idiot

om du bara visste hur ont det gör, hur många nätter jag gråtit då jag fått veta